Jag var ute och övningskörde igår för första gången. Kändes som det äntligen var på tiden. Tidigare har jag ju inte fått för att de inte ville övningsköra med två samtidigt, extremt dålig ursäkt men nu tog Frida körkortet i måndags så nu är det bara tuta och köra. GRATTIS Frida förresten!  Det gick bra tyckte både jag och mamma så det kändes kanon. Det ända problemet var att bromsarna var lite för känsliga mamma satt i framrutan i början, hoppsan! De är inte alls så känsliga på traktorn…

Innan jag skulle övningsköra satt vi och åt jag pappa och mamma och något såhär lät det:

Mamma - Vill du ut och övningsköra ikväll?

Robert – Ja, varför inte.

Pappa- Vad bra då kan ni åka iväg och sätta upp skylten på solvallen.

Mamma kollar på pappa för att se om han skämtar. Pappa läser lugnt vidare i tidningen, han skämtar inte.

Mamma (lätt argt) - Han har aldrig kört förut klart han inte kan.

Pappa (förvånat) – Vadå? Han har ju kört traktor.

För pappa var det helt normalt att jag skulle ut och köra väg första gången, han brukar ha den filosofin att man lär sig efterhand om man bara testar. Jag undrar lite om hur jag hade varit om jag bara uppfostrat enligt den filosofin?

/Kör glade Robert