Idag har jag varit på Fyrishov och simmat med klassen och jag lever fortfarande! Att jag inte var den bästa simmaren är ingen hemlighet så att livräddning på tid inte var min gren var ganska självklart. Borde det inte vara bäst om man första lärde sig rädda sitt eget liv innan man skulle rädda någons annans? Hur som helst jag överlevde simningen och nu siktar jag in mig på lite mer ”manligare” grenar på idrotten för att återrätta min heder, typ distanslöpning^^ För att citera Vidar Swening:

”Det är ju mycket bättre att man orka springa en mil och hämta hjälp om någon drunknar än att hjälpa den själv.”

Efter besöket i simhallen ville inte min hals vara med och tjocknade rejält, så nu håller jag på att drunkna igen… i mina egna kroppsvätskor. Så nu sitter jag här med ont i halsen och ber om lite medlidande…

TACK känns mycket bättre nu.

Jag sjunker som en sten men kraften finns i mina ben.

/Robert