Livet gick vidare och januari, februari och mars gick verkligen i skidornas tecken. De mesta av tiden jag inte var på jobbet var jag tränare, tidtagare, webbansvarig, skoterförare, aktiv mm. För min älskade skidklubb Storvreta IK.

Som tränare drev jag ett lite projekt att vi skulle kvalificera oss till bloggkampen. Bloggkampen som är en satsning på skidåkande barn från skidförbundet. Det hela gick i alla fall ut på att vi skulle spela in filmer på träningar vi gjorde och så här blev en av de.

Och eftersom mina ungar var såhär grymma kom vi givetvis vidare till finalen i Falun i samband med världscupsavslutningen. Vilket blev en kanon helg! Riktigt roligt att kunna ge tillbaka till Sportsverige. Att kunna få vara den där ”coola unga tränaren” som baren ser upp till. Häftig känsla!

I början av mars blev det också ett Vasalopp, lite spontant sådär. En kompis skrev på Facebook att han var skadad och inte kunde åka två veckor innan. Utan att riktigt tänka så mycket köpte jag platsen av han. Jag var ju egentligen inte alls förberedd för 9 mil. Totalt tidigare på säsongen hade jag kört 22 mil och det längsta sammanhängde var 2 mil veckan innan. Men det fick väl gå på envishet och hyfsad teknik. För var det något jag tränat den vintern var det teknik. Otaligt många timmar med kidsen i balans- och teknikträningar. I mål kom jag i alla fall och ganska nöjd med tiden blev jag också. En sak mindre på min bucket list!

Sen försvann snön och det var dags att ta fram löparskorna, kompassen och bössan igen. För om vintern var i skidornas tecken så var våren i orienteringskyttes tecken. Våren 2013 var då jag helt tappade bort någon sorts rimlighetsspärr och börja åka på allt som hette orienteringskytte. Finland, Halmstad, Göteborg, Danmark, inget var för långt bort för att åka på orienteringskytte. Det hela skulle pika till VM. Årets viktigaste tävling. Många kanske tycker jag är patetisk som bryr mig om ”mästerskaps titlar” i en sport som knappt finns men för mig känns det viktigt.

Kanske mest på grund av den bristande konkurrensen var jag i alla fall favorit i juniorklassen VM. Med den finska skidskytten som sköt snabbare än sin egen skugga som största konkurrent. Jag skulle bara dit och ”plocka hem” medaljerna. Första distansen sprinten: Jag gör en gigantisk bom på banans ända svåra kontroll men i övrigt bra. Med sekunderna på min sida blir det en tredjeplats. Ganska väl distanserad av finnen. Jag ville mer, knyter näven i fickan imorgon då är det min dag. Och så blev det också. Ett riktigt bra lopp och guldet är mitt! Härligt!

Sista dagen stafetten det är Sverige mot Finland. Jag går första sträckan mot Finlands svaga kort. Jag ska bara vara inne först till växeln. Skjuter dåligt, orienterar dåligt men springer som ett djur. Tror jag aldrig sprungit så mycket extra på en tävling. Löptempot kompenserar de andra dugligt och trots allt är jag först in. En ledning som min lagkamrat förvaltar med bravur. Andra guldet och Robert nöjd!

Rätt som det är är sommaren här och förbi. Jag flyttar till Linköping och börjar ett nytt liv. Det hela börjar i en rasande fart med Nolle-P. Som var helt fantastiskt och sjukt intensivt! Den stora höjdpunkten för mig blev mitt ”nolleuppdrag” som var att vara toastmaster på en sittning för hela M-sektionens nollan och faddrar. Runt 400 personer på sittningen och jag njöt i fulla drag. Få saker som är så roligt som att stå på scen.

Efter Nolle-P så går det ner på en lite mer normal fart. Inte jätte långt in i terminen så gör jag mitt första, och känner jag mig själv rätt, absolut inte de sista framträdandet i föreningslivet på universitetet. På LiTHe Syras(löparförening) fin sittning glider jag in i kostym precis som alla andra killar. Men något i min uppsyns gör att fler blickar dras till mig. Otroligt snygg eller är de stora såret jag har i ansiktet som skär sig lite mot slipsen? Det var ju så att på väg hem kvällen innan gick det inte riktigt så bra... Så på Robert-vis ställer jag mig upp och förklarar vad som har hänt genom en sång.

Det här är inte från kvällen utan från tidigare den dagen när jag skrev sången.

Sen följer en ganska lång period med skolarbete och träningar, inte så himla mycket intressant. I november drar jag på mig en riktig långdragen sjukdom samtidigt som skolan går på lågvarv. Vilket gör att jag mest blir sittandes i soffan i korridoren om dagarna. Och soffan döps om till Roberts-soffa. I soffan hittar jag på massa bra planer som att bygga pepparkakshus.

Ganska snart är det mitten av december och då är det lucia. Då ska man gå luciatåg. Så vi i korridoren bestämmer oss för att svinigt tidigt på lucia morgonen ska vi gå och besöka de andra orienteringskorridorerna i Linköping och väcka det med ”skön sång”. Sagt och gjort!

Min plan var mycket mer påklädd men efter lite påtryckningar från korridorskompisarna så blev det ”mera Robert, mindre kläder.”

Jul och nyår flög förbi och sen är vi idag. Det var ett kul år 2013. Undra va 2014 har att bjuda på? Själv hoppas jag på mindre jobb, mindre plugg, mera sport och mera studentliv. Men det här sport och studentliv har märkt redan inkräktar lite på varandra. Men det kommer nog lösa sig. 2014 jag är redo!